Min värld är liten, men ändå så stor...

Farmor & Farfar när dom fira 50-årig bröllopsdag förra sommaren

Idag börja jag fundera på hur olika människor är, de är lite lustigt faktiskt. Som att fara och handla till kantarellen kan för någon vara största händelsen på veckan medan de för andra bara är vanligt jävla vardagsnötande.

Ibland blir man lite rädd när människor blir så himla fast i samma och samma rutiner hela tiden, och när man inte har några framtidsplaner eller något att se fram emot, vad har man då som lockar en att fortsätta. När man inte längre är nyfiken på vad livet har att ge, eller man inte längre diskuterar mer än två eller tre grejer som bara snurrar och snurrar.

Jag har inte hamnat där ännu och vill aldrig göra de heller. Jag har mycket att se fram emot och jag har mycket jag planerat att göra i mitt liv, och de hoppas jag även att jag har när jag blir äldre för då om någon gång har man väl anledning att verkligen njuta av livet och i alla fall försöka trots sjukdomar och elände att göra de bästa av situationen.

Ibland känns de som världen är för liten och alla vet allt om alla men när man jämför sig med många andra så inser man att ens egen värld är så stor som man gör den...

Här måste jag bara ge massor med beröm till min farmor och farfar, dom reser och dom gör saker tillsammans, jag beundrar dom så för att dom inte låter saker gå på rutin utan njuter av att uppleva saker... Massor med kramar till er!

(PS. Krya på dig pappa!! DS)