Singel...

Ja jag är singel och har varit de ett tag nu, men jag fattar inte att jag ska ha så jävla svårt att acceptera de. Känns så jävla ensamt på nått sätt, fast jag verkligen inte är ensam. Jag har en underbar familj, jag har vänner som finns där och jag är verkligen allt annat än ensam ibland känner jag till och med att jag behöver va mera ensam.


Nej de jag saknar är nog de faktum att ha någon att bara prata med innan man somnar, få en puss på kvällen och bara ha någon att krypa upp i famnen på och känna sig liten och älskad. Och bara ha den där känslan av att man verkligen vet vad man har när man vaknar.
Inte fundera på om personen känner likadant imorgon som den gör idag. Och bara veta att man har en framtid som man vill dela med varann. Nu vart de djupt framåt natten. Men de är alltid när man ska gå och lägga sig som allting ger sig till känna..

Nu vill jag varken skylla på mig eller honom i det här fallet vi har nog båda varit riktiga skitstövlar men på olika sätt. Jag hoppas verkligen att vi kan lära oss acceptera de här nu och gå vidare, vi är ju trots allt många erfarenheter rikare och många bra minen rikare.

Jag kommer även alltid att vilja ha personen i mitt liv, för jag har nog aldrig träffat en person som är så genom snäll, och som alltid ställer upp. Så jag hoppas att vi får många trevliga stunder till som vänner... de är bara att acceptera ibland är man inte menade för varandra fast man så gärna skulle vilja. Kommer alltid att älska dig på ett eller annat sätt!

(PS. Syns på lördag då ska de shoppas jeans, ska jag ta nått lugnande före eller tror du att vi klarar de utan att slå ihjäl varandra? DS) =)